månadsarkiv: april 2015

Ensamt på toppen

Jag lyssnade häromdagen på ett avsnitt från Fredagspodden där Hannah & Amanda pratade om hur det är att vara på toppen inom något område. De berättade om att de hade blivit ”backstabbade” i ryggen av en kvinnlig kollega när de lanserade sitt vin och liknande historier som gång på gång påvisade att så fort man blir någons konkurrent – då blir det ensamt.

Jag vet inte hur många gånger jag har gått igenom samma sak. Så fort man är ”ofarlig” då tipsas det hejvilt om olika knep för att bli bättre, alla är välvilliga en och stöttar och finns där. Men – så fort man kommer upp i rang, då droppar en efter en av och plötsligt känner man sig väldigt ensam. Även om jag har märkt av detta mest i relationer och i hästlivet så finns det ju såklart i arbetslivet också (men där tycker jag av någon anledning att det känns mer okej att det är konkurrens).

Jag kommer så väl ihåg när jag hade kommit hem från EM i England med min ponny Bambino. Jag var hemma i ca 2 veckor innan det bar av mot SM där jag hade en hemlig dröm om att ta medalj. På EM hade jag varit första utanför final vilket är en superprestation bara det, eftersom det var min andra ”riktiga” internationella tävling under hög press. När jag kom hem till stallet och var överlycklig över min ponny, över mig själv och mitt team, hörde jag inte ett enda grattis. Inte ett enda lycka till inför SM. Av gamla vänner och till och med tränare (kan ju poängtera att jag INTE tränade för dessa då och har aldrig gjort sedan dess heller) fick jag höra att jag inte var värd att få åka – trots att jag var 15 år och var en av TRE i hela Sverige som var uttagna av landslagsledningen till att få rida. Detta sorterade ut ordentligt, kan jag väl säga.

Skärmavbild 2015-04-09 kl. 11.48.12

När jag ser denna bild på mitt 15-åriga jag och ser min bronsmedalj hemma hänga i mitt rum, ser jag otroligt mycket glädje, hårt jobb och fantastiska minnen. Men, tyvärr också, väldigt mycket tårar och oförståelse till varför både nära, vuxna människor OCH mina så kallade ” bästa vänner” inte kunde glädjas åt mig utan istället var tvungna till att trycka ner mig och göra mig ledsen.

Förra året när jag ville göra en satsning med Aithon så klappade alla mig på huvudet och sa ”du borde inte ha så höga mål”. Varför gör folk så? Nu blev det inte så ändå av olika anledningar, men satsningen i sig var helhjärtad och jag hade bara ögon för mitt slutmål. De som trodde på mig var dom jag umgicks med, min familj, min tränare och pojkvän. Jag fick lära mig att se människor som inte trodde på mig som ett brus – för vilka var dom att säga att mina drömmar var för stora? Bara att säga så tycker jag är ett bevis på att man inte tror på sig själv eller sina egna drömmar – för då har man inte tid att kritisera andra.

Idag, när jag letar häst så är många vänliga och tipsar om hästar – men jag lovar att den dagen som min nya häst står i stallet kommer samma människor (nej inte alla men ni förstår vad jag menar) snacka skit. För av någon anledning är det så människor funkar. Folk lyfter upp sig själva genom att trycka ner andra och det är ett beteende jag spyr på. Jag inser också att när jag nu tar nya tag och ny sats med en ny häst så kommer också ”vänner” att falla bort. Å andra sidan är det, på ett sätt, en bra sak eftersom jag hatar att umgås med falska människor. Jag har superantenner som vecklas ut när jag träffar nya människor och jag bestämmer mig, tyvärr, rätt fort för om det är någon jag får en bra känsla för eller inte.

Att nå framgång kräver så otroligt mycket jobb och fokus mentalt. Det gäller allt i livet, om det så handlar om att nå bra resultat i skolan, rida på drömprocent i en dressyrklass eller att klättra på en karriärstege. Jag tycker inte att det borde vara så, men tyvärr ser verkligheten ut så, att man inte kan lita på alla och att man måste välja sina närmsta med en otrolig omsorg. Gemensamt för dom jag har närmst är att de 1) har en stor förståelse för vad jag har gått igenom, 2) inte ägnar tid åt onödiga saker (som exempelvis snackar skit om andra – för hur gynnar det mig eller vår egna relation?) och 3) vågar ha stora drömmar och att de jobbar hårt för att nå dom. Många av dom jag har närmst är också mycket duktigare på vad de gör än vad jag själv är.

Även om det inte är lika många människor på vägen mot eller på toppen, så finns det alltid dom som är redo att trycka ner dig för att själva må bättre. Det är, i min mening, folk som är otroligt osäkra på sig själva och på vad de själva gör. Människor som inte kan glädjas åt andra är inte lyckliga människor. Ta därför och gör en mindmap över dig själv. Skriv ner dom som du tycker är  allra viktigast i ditt liv och fråga dig själv ärligt – är den här människan bra för mig? Skulle den kunna stå bredvid mig på toppen? Skulle den vilja vandra hela vägen upp, även fast det är jobbigt, farligt och ibland tråkigt? Är svaret ja är den personen absolut en keeper, enligt mig iallafall.

Ett litet rörigt inlägg kanske, men från en lite ledsen och förbannad Ebba. Men, allt är en lärdom – right?

Skärmavbild 2015-04-09 kl. 11.45.52

Att provrida en häst

Som ni vet har jag ju provridit ett gäng hästar och för varje häst jag rider blir jag säkrare och säkrare på ”mitt” system. Nu har jag främst provridit hästar om har byten befästa (eller någorlunda iallafall) men också några unghästar och jag brukar alltid testa samma sak. Här listar jag mina tre bästa tips för att känna hur hästen är under en provridning!

1. Gas och broms

När jag sitter upp på en häst så börjar jag alltid rida som att jag värmer hästen, även om ägaren/ryttaren både har värmt och visat. Redan här känner jag om hästen tar skänkeln framåt och om hästen bromsar för sätet/tygeln. Hur mycket beror ju lite på hur gammal hästen är. En ung häst är inte lika balanserad och därför kan man kanske inte kräva lika exakta hjälper som på en utbildad häst. Hästen ska gå rakt fram (jag rider alltid innanför spåret för att lokalisera eventuella svagheter eller ojämnheter – riktigt avslöjande vill jag lova) och trampa på lika mycket med alla ben. Jag testar att göra alla olika typer av övergångar, både mellan gångarterna och inom gångarterna.

2. Sidvärtsrörelser

Om gas och broms är grunden för det svåraste som piaff och passage är hästens förmåga till att flytta sig åt sidan grunden till slutor, öppnor, zig-zag-slutor i galopp osv. Oavsett vilken häst det är, ung som gammal, prövar jag att se hur hästen flyttar sig åt sidan. Det behöver inte vara långa sträckor, men jag vill känna att hästen korsar ordentligt med benen utan att tappa takten. En häst som har svårt för sidvärtsrörelser kommer tyvärr få det riktigt svårt om den ska upp i klasserna. Därför är det viktigt att känna – om man nu vill upp i klasserna – att hästen kan röra sig åt sidan.

3. Inte krumelura första gången!

När man sitter på en häst för första gången tycker jag att det är viktigt att bara få in en bra känsla för de absolut mest grundläggande sakerna (läs ovan). Jag vet inte hur många gånger jag har suttit upp på en välutbildad häst som ex. gör serier – och så har ägaren mer eller mindre ”tvingat” mig till att rida serie efter serie trots att tajmingen blev fel, hästen inte förstår byteshjälpen osv. Just byten är så himla personligt för alla gör verkligen olika, haha, så därför räcker det ofta för mig att se att hästen kan byta i serier/byta rent med ägaren och så testar man någon eller några gånger beroende på hur det går med singelbyten. Inte testa på de absolut svåraste sakerna eller gå på styva linan bara för att. Är det en tillräckligt fin häst så att man vill komma och titta på den igen kan man göra det på den andra eller tredje pro vridningen. På den första tycker jag att det är mest fair både mot sig själv och mot hästen att man går igenom basic grejerna – ”såhär gör jag, fattar du då?”.

IMG_7537

So far so good

Åh, vad härligt det är med sol och värme. Jag läste någonstans att nordbor är de mest deprimerade människorna i världen på grund av att vi har så lite solljus och jag tror att det kan ligga något i det. Folk är så trevliga här och det går verkligen inte att jämföra med Sveriges tråkiga och rätt opersonliga miljö. Idag så skulle jag springa en runda på stranden men det slutade med att jag bara satt i sanden och tittade ut över havet. Det är otroligt vackert och på något sätt blir jag alltid väldigt vördnadsfull till livet när jag är nära vatten. Jag älskar stranden, att springa längs med havet, de otroligt vackra soluppgångarna och värmen – men jag vet inte om Miami är en stad där jag hade velat bo. Funderar mycket på framtid just nu, oh yes.

I framtiden ligger också hästar vilket för tankarna till alla som ska tävla i Holland nu till helgen. Cathrine Dufour, Nina Rademaekers, Johanna Due-Boje, Marina Mattsson, Mathilde Hannell, Lina Dolk, Emma Jönsson – ja listan är ännu längre på folk som jag känner som ska starta. Hörrni – ett STORT lycka till nu allihopa! Självklart hejar jag på Sverige men pyttelite på Danmark också i o m att Cathrine startar. Hoppas att det finns live-sändningar! Jag vill också tävla! Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge…

Hörrni, jag vet att bloggen är tråkig och seg just nu. Jag skyller helt enkelt på att jag måste sitta framför datorn när jag skriver vilket inte är speciellt ofta under denna semestern. Hur har ni det i Sverige? Någon som har startat en rolig tävling i helgen?

Picture 5

På min första internationella tävling i Moorsele, Belgien! 

Miami Beach

Imorse när jag vaknade innan solen hade gått upp bestämde jag mig för att se soluppgången på stranden. Vi kom fram sent igår och då var det inte läge att utforska, så jag snörade glatt på mig gympaskorna och gick ut i värmen imorse strax innan 7 (det är 6 timmar ”bakåt” jämfört med Sverige). Just nu är det internationella hopptävlingar  Miami Beach, och det sjukaste är att det ligger granne med mitt hotell! Det blev självklart en promenad dit för att titta på ryttarna som värmde/tränade sina hästar –  i soluppgången, på stranden, i Miami. Fattar ni hur härligt?

Skärmavbild 2015-04-04 kl. 07.52.31 Skärmavbild 2015-04-04 kl. 07.52.39 Skärmavbild 2015-04-04 kl. 07.52.47 Skärmavbild 2015-04-04 kl. 07.52.58 Skärmavbild 2015-04-04 kl. 07.53.37 Skärmavbild 2015-04-04 kl. 07.53.58 Skärmavbild 2015-04-04 kl. 07.54.16 Skärmavbild 2015-04-04 kl. 07.54.26 Skärmavbild 2015-04-04 kl. 07.54.33 Skärmavbild 2015-04-04 kl. 07.54.44

”Tyvärr” är det inga svenskar på plats men bl a Bill Gates dotter ska starta senare idag. Ska självklart dit och spana!

Semester

Allt är packat, de sista jobbdagarna är gjorda och om några timmar rullar bilen mot flygplatsen. Jag ska till Miami i 10 dagar för semester och det ska bli SÅ skönt. Jag var i Miami med min familj för många år sedan (alltså kanske 11-12 år sedan) så jag kommer inte ihåg så jättemycket. Är det något jag absolut inte får missa som ni läsare vet? Förhoppningsvis ska jag ta mig till Wellington en dag, iallafall bara för att titta på tävlingscentret även om det inte är tävlingar där längre. Annars har jag inte planerat in speciellt mycket, så har ni tips får ni gärna komma med dom!

Annars hoppas jag att ni får en fin påsk. Igår firade jag med min familj och släkt med en pre-påskmiddag eftersom jag åker bort. Det var otroligt mysigt fast det ska bli väldigt skönt att fira påsk på en strand istället för i Göteborg. Jag behöver lite miljöombyte så denna resa blir perfekt! Vi hörs när jag har landat!

Skärmavbild 2014-11-02 kl. 19.45.51