Att rida med hjärnan

Hallå, gänget! Hur mår ni? Jag sitter på Stadsbiblioteket och har en liten pluggpaus. Jag har hunnit med mycket idag! Imorse höll jag en träning, sedan åkte jag till gymmet, träffade Linn en snabbis över en kaffe och nu sitter jag här. Jag kommer plugga i några timmar till, sedan ska jag och William ha pizzakväll 🙂

Något som slog mig idag under dagens träning var hur viktigt det är att rida med hjärnan. Alla, och då menar jag verkligen, alla, har dagar då hästen känns styv, stel, trög och man själv inte kan rida överhuvud taget. Min elev upplevde sin häst styv och seg för skänkeln idag när vi började. Vad lätt det är att man rör på handen för mycket (för även fast man vet att det inte går så försöker man ”böja” loss hästen – blir det bättre? Inte direkt), att man kickar till hästen en gång lite oprovocerat (”Hallå, vakna?!”) och vips är man inne i en ond cirkel med både sig själv och sin häst.

Jag och min elev pratade om hur viktigt det är att tillåta hästen att ha dåliga dagar och att den inte kan vara perfekt från början – men att man under sådana dagar inte ska ge sig på för mycket utan fokusera på några få saker. Det vet man ju själv hur man kan vara, som idag en tidig lördagsmorgon. Det tar tid att bli varm i kroppen, inte minst för hästen som är ett stort djur. Ni vet ju själva hur det är, visst blir du varm av att stå och hoppa på stället – men varm i musklerna, när blodet fyller musklerna och alla muskler är varma – det är man kanske först efter 10-20 minuter på springbandet. Tänk då att en häst kanske väger 10 gånger så mycket som du själv! En häst är ju aldrig stel eller trög för att den vill vara dum (och blir den aldrig mjuk/inte vill gå fram/att det inte blir bättre – då ska man kolla upp den) så därför fick dagens pass bli ett fullfokuserat arbete för ryttaren – men ett yogapass för hästen!

Dagens träningspass för min elev och hennes häst var övergångar och långa diagonaler med skänkelvikningar i en rund och låg form. Louise, som min elev heter, fick lägga sin ”ryttarkänsla” åt sidan och bara fokusera på att göra samma sak om och om igen – övergångar. Efter en halvtimma så hade hennes häst blivit varm, börjat komma igång med bakbenen och blev såklart mjuk igen. Framåtbjudningen kom också tillbaka – och plötsligt var det som kändes omöjligt i början i lika svårt längre 😉 Det är ju inte så konstigt egentligen, är man stel själv och kanske har träningsvärk kör man ju inte löpintervaller det första man gör på morgonen. Den motivationen och ”framåtbjudningen” kanske man hittar först efter en halvtimmas promenad eller liknande.

Det är så lätt att bli frustrerad när man rider och när man blir det och allting känns fel tror jag att det är viktigt att sluta tänka och överanalysera, och bara rida de absolut enklaste grejerna. Strunta i om hästen inte tar skänkeln direkt, inte är helt loss i ena sidan eller kanske inte ger dig precis den rätta känslan. Det kommer när hästen är ordentligt lösgjord, och ibland kan det ta sin lilla tid. Då får det göra det, helt enkelt. Man får ta lite distans från sina egna känslor om att man är hopplös och att man inte kan rida och så får man träna på det absolut enklaste (eller kanske svåraste) övningarna – rid rakt fram, håll i tyglarna och öva på att bromsa och att gå fram. Tänk vad det kan lösa många problem!

Skärmavbild 2015-01-26 kl. 14.21.01

3 reaktion på “Att rida med hjärnan

  1. Ellen

    Jättebra inlägg Ebba!! Fortsätt gärna med dessa förklaringar vad du tycker man ska göra när man får en viss känsla med hästen. För man känner ju igen sig 🙂

    Svara
  2. Elin

    Himla bra inlägg, blir själv otroligt stressad och känner mig fullkomligt värdelös om det inte känns jättebra från början… Då gäller det att samla ihop sig och vara rättvis och snäll både mot sig själv och hästen. 🙂

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *