Alla vägar bär till Rom… eller?

Det som är intressant med dressyrsporten, tycker jag då, är att det finns ganska många olika system som alla bär åt samma håll. Vi vill ju alla rida på mjuka, glada och elastiska hästar som kan utöva svåra rörelser och igårkväll satt jag och kollade olika träningsfilmer på Youtube, både på svenska och utländska ryttare. Vissa böjer mycket på hästarnas halsar, vissa håller knappt i tyglarna, vissa samlar genom böjning och andra samlar genom mycket drivning. Det finns liksom alla varianter – inte konstigt egentligen att dressyr är så knepigt. Det finns många olika sätt!

Det finns både traditionell ridning (jag tänker främst på Tysklands ”gamla” system) och mer ”modern” ridning (här syftar jag på holländsk) och båda länderna är framgångsrika. Jag har sett för lite träning för att verkligen kunna uttala mig om vad som den egentliga skillnaden är men min uppfattning är att den holländska ridningen är mer ”uppdelad” – drivning, förhållning – medan den tyska är mer en samverkan mellan hjälperna. Det är intressant det här tycker jag. Det var en hästmänniska som en gång sa till mig: ”Det viktigaste är att du har ett system som du följer konsekvent och till punkt och pricka”. Hästen måste förstå vad den ska göra. Därför tror jag att det är viktigt att som ryttare hitta ett system som man själv tror på och sedan vara noggrann med att inte lyssna för mycket på andra som har andra system. Inte för att man inte kan lära sig av varandra – men för att man själv blir förvirrad och inte minst, för att hästen blir förvirrad. Det är lite tråkigt att det ska vara så, men kanske nödvändigt? Vad vet jag. En gång hade jag två tränare som var väldigt olika varandra. De ville åt samma sak men på helt olika sätt. Till slut var jag tvungen att välja vilket jag tyckte kändes bäst i magen när jag själv skulle rida. Jag valde att avsluta det ena tränarsamarbetet och följde den andra linjen fullt ut – och det är den linjen jag håller mig till idag även om jag absolut kan inspireras och influeras av andra.

Har ni något speciellt system som ni följer när ni rider?

Tre ryttare, från tre olika länder med tre olika ryttarsystem. Alla tre har ridit på höga procent internationellt MEN vissa metoder diskuteras också flitigt huruvida de är bra eller dåliga. Vilket tycker du bäst om?

10 reaktion på “Alla vägar bär till Rom… eller?

  1. Saga

    Jag måste säga att jag gillar Carl Hester bäst. Enligt mig rider han på det gamla och traditionella sättet, för mig är det äkta dressyr. Självklart beundrar jag alla andra ryttare, men jag önskar mer naturlig och vacker dressyr som ska vara så korrekt som möjligt inte så spektakulär. Visst är de spektakulära hästarna fina, men magkänslan jag får av att se dem ger mig obehag på något sätt. Det ser så… onaturligt ut! För mig vill jag att dressyr ska se enkelt, avslappnat och harmoniskt ut. Det tycker jag Carl Hester lyckas otroligt bra med. Vilken är din favoritstil? Hur skulle du beskriva dressyr? Eller snarare vad är dressyr för dig? 🙂

    Svara
  2. Sara

    Jag gillar helt klart Carl Hester bäst. En mjukt fin sätt. Gillar inte alls rollkür eller för den delen Andreas Hellstrands ridning alls.
    Jag vet inte om Hellstrands ridning alltid är så hård som i den här videon https://www.youtube.com/watch?v=ZnHh_KfFlsw
    Men den typen av ridning får mig att känna avsmak och jag anser att många ryttare faktiskt tvingar sina hästar till prestationer de inte är redo för.
    Ridning handlar till vis del om att sätta press på en häst…men tvång…nej usch!

    Svara
  3. Tove Krämer

    Såna här diskussioner är verkligen oerhört intressanta och spännande ur så många olika synvinklar. För faktum är egentligen att lika många ryttare som tillsammans med en häst bildar ett ekipage, lika många ”ryttarsystem” finns det… precis som du skrev. Men det som jag tycker är lite extra intressant i såna här inlägg (även det på linnolsson.se där Linn funderade kring belönings- och bestraffningssystem) är att det i många fall saknas en aspekt av vad som faktiskt är humant eller inte ur hästens psykologiska och anatomiska synvinkel. Givetvis så kan man ju centrera tankegångarna till VARFÖR vissa ryttare faktiskt är väldigt framgångsrika trots användandet av bestraffningssystem och ryttarsystem som inkluderar hyperflexion (vilket snabbt skulle spräcka hål på den älskade teorin om att inga hästar kan tvingas till prestation), men det är en helt annan historia.

    Ridsport är fantastiskt och i synnerhet dressyr, men det jag många gånger saknar i såna här funderingar är återigen just aspekten av vilken träningsmetod som faktiskt är mest sund och gynnsam med hänsyn till hästarnas opåverkbara anatomi. Det finns oändligt med forskning på att bland andra Anky van Grunsvens hyperflexion i många fall kan vara rent skadligt, men ändå så rider hon på höga procent och är omåttligt framgångsrikt. Men är det okej? Är det då ett gångbart ”ryttarsystem” eftersom det uppenbarligen fungerar utmärkt rent framgångsmässigt, eller finns det någon gränsdragning för när framgång inte får gå före välmående ur den bemärkelsen? Finns det någon gång då man som ryttare faktiskt är skyldig att bortse från sig själv, sina tävlingsprocent, och istället fundera över vilken träningsmetod och vilket ”ryttarsystem” som är mest humant för hästen istället?

    Jag är själv en dressyrryttare med hästar uppstallade på box och liknande, så det handlar absolut inte om att racka ner på tävlingsryttare i allmänhet som satsar på en karriär – jag ville snarare föra dina kloka tankar vidare in på en annan synvinkel. Det jag efterlyser lite mer är helt enkelt hänsynen till vad som faktiskt är acceptabelt och hälsosamt från hästens anatomiska aspekt. Hästarna ser ut som de gör och det kan vi inte ändra på, så borde man då inte låta det ta mer utrymme i funderingarna kring vilken av alla tusen vägar till Rom som man faktiskt väljer att följa…?

    Svara
  4. Linda

    Om jag har! Har ridit detta programmet i fem år nu, eller är det sex år….? Jaja, länge! Jag önskar så att denna tränaren kommit till Sverige tidigare och introducerat sitt program som är helt j*vla outstanding. Det tar verkligen fram det bästa ut varje häst efter förutsättningarna den har. Oavsett om det är en EM-häst, Worldshow Champion eller en dreten skogsmulle. Jag kommer antagligen aldrig byta tränare eller program, för det funkar så jäkla bra att det vore dumdristigt.

    Det bästa är att huvudtränaren, Mark, har en assisterande tränare, Nina, som rider efter exakt samma program. Alltså identiskt program = två tränare = underbart!

    Svara
      1. Linda

        Åh, jag mejlar dej när lite mer tid finnes, annars blir det bara osammanhängande. 😛 Vi har clinicar på Bokenäs utanför Uddevalla, inte alls så jättelångt från där Linn bor, och du är absolut välkommen att komma och titta om du vill! : )

        Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *